Fenomen
Tanken går såhär, om man tackar ja och tar med sig sin sallad och sedan tappar den på marken, med locket kvar, plockar man inte upp den. Är det samma reflex som när man ramlar, snubblar eller slår sig offentligt, man låtsas som ingenting har har hänt, hur ont det än gör. Tappar man sin sallad och någon ser det vill man då verka som att man inte bryr sig eller inte vill verka snål, -"Vad rör väl lite sallad mig och min stora plånbok".
Minns med ett leende när jag själv, för många år sedan, cruisade på cykeln avenyn upp en varm sommardag och spanade lite coolt på alla uteserveringar, whoops, rakt ner med framdäcket i spårvagnspåret. Trots att jag slog mig halvt fördärvad och framhjulet såg ut som en åtta, studsade jag upp med trasiga byxor och släpade vidare cykeln.
"Inga problem det gjorde inte alls ont, det var nästan lite planerat, trodde ni att jag skulle ligga kvar och gråta, knappast." I verkligheten släpade jag, gravt handikappad, min cykel hem med gråten i halsen och satt resten av kvällen och pillade bort grus ur såren.
Det var tider det!
haha, känner igen det där! har själv gjort några riktiga djupdykningar på dansgolv och bryggor när man känner sig sådär härligt odödlig av alkoholens rus. Men visst fasen är man fortare upp på benen än att någon ens skulle kunna ana att man slagit sig. Det är då man får ta en till öl för att dölja smärtan och fortsätta dansa! =)
Hej Alex,
Jag är en sån där smygare som brukar läsa din blogg då & då för jag tycker att du skriver så roligt & bra! Nu skrattade jag högt för mig själv så jag bara måste kommentera hur väl du beskriver denna känsla av förnedring kombinerat med nån märklig stolthetsinstinkt. Jag får en minnesbild av sen kväll (nej tidig morgon) på Burger King på Avenyn. Det är lucianatt och slaskig ute, halt som f-n på golvet. Den stora massan som ska föreställa en kö låter mig inte riktigt komma in igen för att hämta en hamburgare som personalen glömt packa ner i påsen. Kön blir liksom en kraft som bara spottar ut mig igen och vips, där ligger jag på ett smutsigt glov och krälar runt. Mitt knä gjorde sjuuukt ont och jackan blev smutsig av det geggiga golvet. Men visst håller man masken till man är safe home igen... Sen dess går jag till McDonalds istället, haha... Kram kram
Hahaha, du skriver så målande så det är omöjligt att inte se framför sig när du cyklar där och plopp så är det tvärstopp, hemskt att skratta åt egentligen. För TÄNK om nån skulle rusa fram och erbjuda hjälp.. Pinsamt! ;-)Hoppas du lärt dig att titta framåt när du cyklar nära spårvagnsspåren. =)
Hej tjejer!
Skönt att jag inte är ensam om att ha gjort bort mig. Anna; jag ska aldrig cykla nära spåren!
