baginboxbibbi

Idag sålde jag min själ till The Devil Himself, trodde verkligen aldrig att jag skulle ta den till mig, hålla den mot mitt hjärta och le sådär fånigt som man gör när man är nykär och förälskad. Har försökt med alla trix för att komma undan, hittat olika desperata undanflykter men ibland fastnar man i rävsaxen fast man är slug som räven själv. Nu sitter jag här med Iphone 3G S och pillar på alla "apps" som finns att plocka hem gratis eller åtminstone väldigt billigt.



Det har gått så långt att jag allvarligt funderar på att byta nummer för att kunna börja använda mitt demo-abonnemang. Lite bättre priser, har kört på mitt eget nummer hela tiden, kanske onödigt när det går att få gratis.



Igår var jag på NK och fick med mig en riktigt snygg parkas från Whyred, försökte hitta snygga tröjor men jag måste börja inse att jag är en t-shirt-kille som ibland kan krydda till det med en skjorta. Innan detta var jag och klippte mig, planen var att klippa håret kort men det slutade med att längden behölls och nu börjar det bli ganska långt.

Kära blogg, gammal kärlek rostar inte. Här är några av sakerna jag skrattat åt idag:

Varför får inte jag köra sten när Tommy Körberg.
Varför måste jag gå när Jerry Springer.
Varför får inte jag rida när Ullared.
Varför får inte min katt ligga när IKEA´s katalog.
Varför får inte jag hugga ved när Agnetha Fältskog.
Varför måste jag springa när Al Gore.
Varför får inte jag synas när Eddie Merckx.

Erik har precis flyttat till majorna och fick denna välkommnande lapp av någon infödd surpelle. Galant, nästan i klass med den gamla tvättstugelappen som Leif skrev någon gång i vintras.



Väldigt bra underskrift.

Annars är allt bra med mig, även om jag dragit på mig en mindre förkylning som gör att jag tvingas vila från all träning, som om sanningen ska fram, inte direkt upptar någon större del av min tid.

Svårt att sluta med en vana, fortfarande kommer jag på mig själv med att knappra in den gamla mailadressen och lösenordet som jag fortfarande inte kan, utan att titta på tangenterna. Dagar som denna, med Lyxfällan-puckon, är det svårt att hålla fingrarna i styr. Dagar när Aftonbladet har en omröstning angående om man tycker det är ok att "Här är ditt liv" inte sänds live, faen spelar det för roll om Ingvar snackar igår eller för en månad sedan. Inte konstigt att världen ser ut som den gör när ett program inte direktsänds i Sverige.

Nu sitter jag här och petar ihop det ungefär fyrahundrade inlägget, det var absolut inte såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Tanken var att skriva några ord om min märkliga sommar för att sedan avveckla det hela. Men en del saker som är lätta att börja med kan vara ännu svårare att sluta med, detta skrivande var en sådan sak.
Jag har både glatts (heter det så?) och våndats över det här lilla skötebarnet, som från och till har krävt skötsel ibland flera gånger om dagen. Men jag ska verkligen inte klaga, det har varit ett privelegium att få skriva och blivit läst av så många människor.
Det som värmt ett ibland kyligt bröst har varit alla kommentarer som hållt liv i bloggen och gett en viss kommunikation mellan Er och mig. Även om jag tycker att det är roligt att skriva har medvetandet om att ganska många kommer läsa det jag skriver varit en stark drivkraft/egoboost, för om ingen läste skulle jag absolut inte orka sitta och skriva inför "tomma läktare".

Det känns helt klart vemodigt att sluta skriva och jag kommer säkert ångra mig och sakna Er så fort jag postat detta inlägg men man ska sluta när det fortfarande är roligt, sägs det.

Så, för att inte bli alltför nostalgisk och långdragen vill jag lyfta på hatten, bocka och buga och tacka för Ert intresse och tid. Tack för att ni har fått följa och lära känna en del av mig, nu fortsätter mitt liv utanför bloggen och vem vet, kanske stöter vi på varandra någon gång, i verkligheten.


/Alexander


Ps. Man ska aldrig säga aldrig..

Har jobbat 10 av denna månads elva dagar, hårda tag direkt efter semestern. Har varit grining och lättuppretad och den som fått lida mest är den lille filuren till vänster på bilden, Tobbe. Är dålig på att be om ursäkt och tala om mina brister men vill tala om att jag ibland älskar lillen men det finns INGEN som kan trycka på mina knappar och göra mig mer förbannad än vad han kan. Tror att Tobbe är en av dom som hittat nyckeln för att läsa mitt humör och nycker.







Tack Tobbe!

Såg idag en butik, har i och för sig sett den innan, vars koncept är Scrapbooking... Vad fasen är det för mystiskt, låter ju nästan tufft, då visar det sig att det innebär att man klistrar in bilder i ett album och skriver text till. Intressant att något så, ursäkta mig alla (S)crapbook-lovers, töntigt som att sätta in bilder i ett album kan ha en egen butik. Det visar ju på att det finns en efterfrågan och tänker jag efter så slår det mig att jag sett på olika ställen att folk som ska berätta om sin hobby har uppgivit att deras intresse är just att sätta in bilder i ett album. Fan, det finns allt möjligt att lägga tid på, stöp tennsoldater och kör uppställningar från något krig, samla navel-ludd från hockeyspelare i det lokala klubblaget eller klipp sönder strumpor och sätt in i album.

Var går gränsen för intressen/hobby, för mig känns det som ett väldigt märligt tidsfördriv. Om man inte jobbar som fotograf måste det råda brist på bilder, eller sitter man och klipper sönder bilderna till olika mönster som någon övergiven Unabombare, för att sedan skriva långa texter kring fotot-tillfället.

Hm, börjar faktiskt låta misstänkt likt att blogga men skit i det, alltid spännande att kasta sten i glashus.

Samlas man i grupper och klipper ihop eller kör man det själv på kammaren, samlas man kanske en gång i månaden och tittar igenom varandras album och skickar runt beröm. Bilden i sig måste bli av underordnad betydelse, när allt "lull-lull" kommit att dränka bilden.

Sammanfattningen är väl som vanligt att man får göra vad man vill, bara bägge är med på det och ingen blir skadad/mer skadad.

Märkligt är det hursomhelst men informera mig gärna i ämnet.

Idag blev jag smärsamt medveten om hur beroende jag är av min mobiltelefon. För en gångs skull var jag i så god tid till vagnen att jag kunde stå och vänta, plötsligt sprider sig paniken i kroppen, jag blir alldeles kall i kroppen, jag hittar inte telefonen. Jag spelar upp värsta tänkbara scenario, ingen telefon fram till kl nio ikväll, jag skiter i vagnen, skiter i om jag kommer i tid till jobbet, skiter i om jag blir överkörd i min tjur-rusning hem. Med hjärtat bultande startar jag en språngmarch på 200 meter som åtminstone hade gett mig en semifinalplats på VM. När jag slet upp dörren låg min lilla mobil där och väntade på att få åka ner i fickan igen. Nu är jag och telefonen på banan igen, dags att ringa igen.

Vilken morgon, klockan/mobilen började ljuda 06,15 och fötterna nådde golvet tio minuter senare för att snabbt glida i ett par skor som tog mig ut på en trevlig morgonpromenix. Tanken är att vänja mig vid att gå upp tidigt för att snart börja springa på morgonen, men när jag var ute och gick vill jag bara förtydliga, jag kör inte någon j**la powerwalk eller vevar med armarna. Kändes bra att vara uppe tidigt men rätt schleten då det gränsar till kriminellt att vara uppe så tidigt.

När jag precis kommit tillbaka ringde Marcus och berättade att jag hade en samung-kamera att hämta ut, hade hoppats på en komplett kök och trott på ett USB-minne så jag hamnade mågonstans mittemellan. För ett år sedan hade jag ingen kamera nu har jag två, ja man slutar aldrig att förvånas.

Tittade såklart på gårdagens avsnitt av ensam mamma..konstigt att titta på det men inte ha med saken att göra. Tidigt, även för mig, att få något riktigt grepp om deltagarna, att säga något redan vore att sparka in öpnna dörrar.

Efter att ha sett Lyxfällan och debatt i torsdags vågar jag knappt gå ut längre. En familj som har så katastofalt dålig ekonomi att en tidig Neandethalare hade gjort ett bättre jobb som familjeekonom. När när dom står med obetalda räkningar kommer dom på att dom kanske skulle ta och spontanköpa en sommarstuga för bankens 700000 kronor, köptes för säkerhets skull osett av kompisar till familjen som glömde den lilla men ack så dyra detaljen att det var mögekskadat och halvruttet. Kvinnan/mamman i familjen drev en mycket lukrativ fotorörelse som drog in hissnande 30000kr/år i vinst.

Debatt gjorde inte humöret bättre när sk "ungdomar", egentligen fullblodiga kriminella, som tycker att det är helt okej att kasta sten på polis, brandkår och ambulanser kryddat med att bränna ner något dagis här och var. Som berättigas för att dom inte har något att göra. Dessa stackars ungdomar, helt vanliga, som verkligen försöker söka både jobb och skola utan resultat.
Men nu har det drabbade bostadsbolaget kommit på lösningen, ordna jobb åt dom, sänder ju verkligen rätt signaler till alla som är utan jobb eller skola.
Greppa en sten och kasta på polis så fixas det jobb, enkelt.

Konsitgt att det går svajjigt i Sverige men sådana stjärnskott bland medborgarna.

Så fort något händer i Lilla-Sverige blir många "alla" så jäkla nervösa. För ett tag sedan var det Janne Josefsson som smög sig in hos Ica-handlare och såg att dom plockade upp köttfärs från golvet, tidningarna hade krigsrubriker. Helt plötsligt slutar folk köpa k-färs för att det kan vara jättefarligt att äta mat som legat på ett golv i ett packutrymme för mat. Männsikor i Sverige dör sällan som flugor pga att mat som köps i affärer legat en sväng på golvet, Ica får skäll och ser över sina rutiner, läs,  sätter upp Most Wanted bilder på Janne J i alla butiker. Efter ett par veckor av stenhård blockad är det som bortblåst ur minnet på dom som bojkottade, allt är som vanligt.

Nu fylls löpsedlarna av den fruktade Svininfluensan som, om man får tro tidnigarna, kommer slå hårdare mot befolkningen än vad pesten gjorde på 1700-talet, men den enda som dött av SI är en 37 årig man MEN Enligt Dagens Nyheter kan dödsfallet inte säkert kopplas till svininfluensan då mannen hade andra underliggande riskfaktorer.

Har man redan försvagat imunsystem kanske SI i vissa fall kan vara dödlig men att "vanliga" i övrigt friska människor skulle komma att duka under ses inte som särskilt troligt.

Dit jag vill komma är att många är så väldigt rädda för att få klövar, uppåtnäsa och knorr att dom hamstrar handsprit som om jordens undergång vore i antågande.

Jag kör med handsprit året runt på jobbet och var riktigt krasslig när jag hade influensan för några år sedan, hade det kommit in en bebis och velat döda mig då hade jag inte haft skuggan av en chans.
Men det går ju inte att gå runt och vara livrädd hela dagarna för att kanske dö i Gris-sjukan, sannolikheten är ju mindre än att bli mångmiljonär.

Jaha, ingen skräll att dom nya byxorna satt som en säck och när jag ville byta storlek fanns den såklart inte kvar. Tror inte att det är meningen att jag ska ha som, dumt infall av mig att försöka byta upp mig stilmässigt, dumt. dumt.
All mat jag tillverkade igår glömdes hemma så min nyttiga start sket sig redan i början. Jaja, bara att bita ihop och hoppas att löständerna håller.